Teskedsorden

Vera-Linn Lanängen: Jag vet inte vem du är längre

Vera-Linn Lanängen: Jag vet inte vem du är längre

Om det var en sak jag hade bestämt mig för på förhand så var det att jag skulle vara och förbli samma person som jag alltid har varit. Vem jag är och vad jag tycker ändras inte bara för att jag korrigerar mitt kön. Vem jag är innerst inne ändras ju inte bara för att jag är öppet tjej. Nej, jag skulle förbli mitt samma gamla vanliga jag som jag alltid ha varit, bara med ett nytt namn och ett nytt pronomen. Det var planen, det var målet. Jag hade fram till den dagen levt med, eller i fel kön, beroende på hur man väljer att uttrycka sig. Från mitt perspektiv var det egentligen inte en speciellt stor sak. Jag såg det bara som att jag var lite annorlunda än gemene man på den specifika punkten. Som jag såg det, och fortfarande ser det, är alla på ett eller annat sätt annorlunda. Heja jantelagen liksom. Så varför skulle jag göra en stor sak av det här? Så det var bestämt och klart. Inget trams. Inga förändringar. Jag är den jag är, och det kan jag inte ändra på. Men det skulle visa sig vara oerhört naivt.

Jag har aldrig sett det som att jag ”kommit ut”. Jag tycker inte om det begreppet, det känns skamligt på något vis. Något som jag har svårt för. Jag brukar istället säga ”när jag embraceade mig själv”, det känns mer rätt för mig. Därför valde jag att inte göra en stor sak av mitt embraceande. Jag tänkte att om jag gör en stor grej av det, kommer andra att göra en stor grej av det. Men om jag beter mig som att det är en naturlig sak och no big deal, så kommer människors reaktioner att bli därefter. Jag bytte namn på Facebook, la upp en ny profilbild och sen sa jag inte så mycket mer om det. Ingen status eller så. Jag tänkte att folk får lista ut själva vad det innebär. Det tog ett tag innan människor började förstå. Över lag verkade de flesta uppskatta att jag gjorde det på ett så odramatiskt vis. Vilket gjorde mig glad och förhoppningsfull. Men det dröjde inte länge innan jag började ana att det kanske inte skulle gå lika smärtfritt som jag hade hoppats på.

En kompis till mig, min bästa kompis, hörde av sig och frågade hur det kom sig att jag helt plötsligt hette Vera-Linn. Jag förklarade kortfattat varför och hon svarade ”jaha, vad bra att du gör det som gör dig lycklig” och vi har egentligen aldrig pratat något mer om saken sedan dess för ”du är ju samma person för det”. Hon höjde knappt ett ögonbryn. Men hon var också mer eller mindre den enda vars ögonbryn inte skulle höjas. I övrigt så reagerade varenda person jag kände. Vissa mer och andra mindre givetvis. Men alla reagerade. Och ännu mer skrämmande, nästan alla förändrades. Jag fick otaliga lektioner i hur det är att vara en kvinna och hur jag således skulle bete mig. Människor jag knappt kunde namnet på började ställa frågor gällande de mest intima och privata saker man tänkas kan. Vissa slutade umgås med mig. Andra kände sig svikna. ”Varför berättade du aldrig för mig, jag trodde vi var vänner? Det är en stor förändring för mig och det känns som att du inte bryr dig.” ”Jag känner inte igen dig längre, jag vet inte vem du är. Du är så annorlunda nu”. Och så höll det på, om och om igen.

Sakta men säkert började jag bli varse om min förändring. Jag märkte det inte först. Så fort någon ens nämnde ett ord som jag kunde relatera till transsexualism slöt jag mig som en mussla. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag fattade inte. Vad var det som hände? Det tog lång tid innan jag började förstå. Det var omgivningen. Människorna runt omkring mig. Det är omöjligt att inte förändras om alla runt omkring en förändras. Vi funkar inte så. Hur vi beter oss mot varandra formar våra personligheter. Alla beaktade mig på sitt sätt utifrån sitt perspektiv och ansåg att jag skulle förhålla mig till just deras upplevelse. Utan att förstå att alla andra runt omkring mig tänkte exakt likadant och krävde exakt samma sak. Men ingen tänkte på hur det var för mig. Så jag slöt mig mer och mer, och kände mig mer och mer isolerad. Trots att alla var på mig hela tiden.

Med tiden började jag mer och mer förstå att förändringen snarare låg hos de runt omkring mig, än vad den låg hos mig. Men att deras förändring fick mig att ändras. Så jag bestämde mig för att helt enkelt ”don’t give a fuck”. Det är en ganska enkel livsfilosofi som jag gillar att leva efter. Och då kunde jag börja återerövra mitt liv och sakta men säkert bli mig själv igen. Eller ja, jag kan givetvis inte bli ”mig själv” igen, den tiden är förbi. Men jag kan bli någonting nytt där mitt gamla jag åter får finnas med. Men det har varit en lång resa, och jag hade aldrig kunnat ana vilken omställning det skulle bli. Jag har den senaste tiden börjat intressera mig mer och mer för rasism. För mina erfarenheter har fått mig att bättre förstå hur djupt problemet går och hur ovetandes folk är om vilken del i rasismen vi alla är. Det är omöjligt att bryta upp rasistiska strukturer om vi inte beter oss annorlunda mot varandra. Vi skapar rasismen genom vårt beteende mot varandra som vi sen vill bli av med och enda sättet att bli av med rasismen är förändring. Och det måste vi alla bidra till. Jag är ändå priviligierad. Jag är vit, jag är högutbildad. Jag är ”bara” transsexuell. Tänk då alla som inte har samma privilegier som jag har och som blir behandlade därefter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara. Så jag försöker att vara ärlig mot mig själv. För jag tror många skäms när de inser att de gjort eller sagt något rasistiskt. Men jag försöker trots skammen och skulden fråga mig själv, var det jag gjorde rasistiskt? Och om jag kommer fram till ett ja, då bestämmer jag mig för att bete mig bättre nästa gång samma situation uppstår. Och säga förlåt, om jag sårat någon. För jag vill inte utsätta andra för det jag själv upplevde. Med det lilla knepet tror jag att vi kan komma ganska långt. Om alla försöker lite, kommer lite bli mycket. Det är upp till oss om vi vill eller inte. Men vi alla måste börja i oss själva. Vad kan jag göra bättre? Förstår jag själv hur priviligierad jag är?

Jag har gått från att vara den absolut normen i samhället och världen, till att nu vara utanför den. Jag vill använda mina erfarenheter och kunskaper för att få de människor som befinner sig innanför den normen att förstå hur vi faktiskt skapar ett ojämställt samhälle genom hur vi behandlar varandra. Vilket jag tycker är essensen av Teskedsordens arbete.

Vera-Linn Lanängen är socionom och läser nu sin master i mänskliga rättigheter på Uppsala Universitet. Under höstterminen gör hon sin praktik på Teskedsorden.

Fotograf: Alison De Mars

Lämna en kommentar