Teskedsorden

Mobilisera mot hatet

Mobilisera mot hatet

Jag hinner inte mer än sätta fing- rarna mot tangentbordet för att skriva den här krönikan om rasistiskt hat, innan det plingar till i mobilen.
En ny masskjutning har inträffat i tyska Hanau och gärningsmannen,
som därefter tagit sitt eget liv, miss- tänks ha högerextrema motiv. Han var ”En av oss”, som den norska journa- listen Åsne Seierstad döpte sin bok
om 22 juli-terroristen Anders Behring Breivik till. För trots de senaste årens insatser såväl lokalt som på hög politisk nivå, behandlas rasistiskt hat och våld annorlunda av det vita majoritets- samhället än när gärningsmannen är ”den andre”. Tidningarna tvekar längre inför att sätta ordet ”terrorism” i sina rubriker, eventuella psykiska störningar utforskas före ideologiska motiv.

Men faktum är att radikaliserade män och kvinnor har mycket gemen- samt helt oavsett etnicitet och reli- gion, oavsett vilken extrem ideologi
de bekänner sig till – och det blir allt svårare för ungdomar att värja sig mot propagandan dessa grupper och adepter sprider online.

Redan 2013 granskade jag fenome- net i boken Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur). Läget har tyvärr inte

förbättrats, tvärtom. Idag har vi en uppsjö av nya sociala medie-kanaler, IT-jättar som fortfarande står passiva och en ännu mer sofistikerad medie- infrastruktur hos hatspridarna, vars sajter är förrädiskt lika ”normala” medier. Inte minst för en ung mål- grupp med ofta bristfällig förmåga till källkritik.

Vuxengenerationen har inte hängt med och lärt sig vikten av föräldrafilter och regelbundna diskussioner om vad de unga stöter på online. I många fall uppvisar även landets mammor och pappor störda nätbeteenden med surf- beroende och svårigheter att koppla ned (och av). Ålder är ingen garanti
för visdom; den hatare som för två år sedan dömdes för att ha hotat mig och en journalistkollega med halshuggning och stympning visade sig vara en 55- årig kvinna från Norrland.

Så vad ska vi i det ”normala” demo- kratiska samhället göra? Det första steget är att erkänna kopplingen mel- lan orden som sprids på nätet och de hatbrott som våra minoriteter utsätts för. Det andra är att inse hur sårbara våra unga är. Varje hetsande kommen- tar, varje fördomsfull eller insinuant artikel om judar, svarta, muslimer, invandrare, kvinnor, journalister eller

politiker bidrar till att sänka tröskeln för vad som är acceptabelt att vräka ur sig i Sverige idag.

Normaliseringen av näthatet bereder väg för mordiska attacker, men också för att nyfascister och ultranationa- lister ska utnyttja det demokratiska systemet till sin fördel. Vem behöver 1990-talets gatukamp med kängor och bombarjackor, när folket är så vana vid att höra argument som att ”muslimerna är anledningen till att Sverige kollap- sar” att de är beredda att lägga sin röst på tidigare öppet nazistiska partier?

Som styrelseledamot i stiftelsen Teskedsorden är jag aktiv i vårt nya utbildningsprojekt Att lära av Utøya,
där lärare från utvalda svenska skolor utbildas i att motverka extremistiska ideologier, yttranden och beteenden som inte får tolereras i skolans korrido- rer. Men civilsamhällets organisationer bär en tung börda och är ofta under- bemannade och underfinansierade. Alla goda krafter – religiösa ledare, ungdomsförebilder inom populär-

kulturen, museichefer, antirasistiska lokalpolitiker, listan kan göras lång – måste nu göra en omvänd högerextrem strategi: gå samman och mobilisera mot hatet. Vi måste finna modet att

stå upp för våra medmänniskor var det än krävs: på bussen, i insändare till lokaltidningen, i klassrummen och vid offentliga demonstrationer, även om det känns obekvämt. För det lär inte bli lättare.

Hatets lockrop når på sina håll öronbedövande nivåer. Vi måste börja tala om vad som faktiskt står på spel: ingenting mindre än själva demokratin.

Lisa Bjurvald Författare och styrelseledamot i stiftelsen Teskedsorden

Detta är en krönika från Korsväg 2020 1.

Lämna en kommentar