Teskedsorden

Året då vi begravde munkaveln och fattade våra teskedar

Året då vi begravde munkaveln och fattade våra teskedar

Kraftiga reaktioner mot nazisternas demonstration under Bokmässan och otaliga upprop mot sexuella trakasserier i samband med #MeToo. Det här var året då vi bröt loss från tystnaden och med samlade krafter höjde våra röster för ett mer jämställt, tolerant och inkluderande samhälle.

Alla känner vi till uttrycket ”Tala är silver, tiga är guld” – ibland är det bäst att inte säga vad man tycker, utan bara vara tyst. Många gånger är jag rädd att uttrycket gör sig påmint i helt fel stunder. När människor varit i situationer där något opassande uttalats och någon for illa, avslutas historien inte sällan med ”..men jag sa ingenting, för jag vill inte göra situationen värre.” Men vem gynnas egentligen av din tystnad?
I somras inledde vi på Teskedsorden kampanjen ”Var inte medrasist – säg ifrån” med budskapet om att den som tyst ser på när andra uttrycker sig eller agerar rasistiskt, själv blir en så kallad medrasist. När hösten sedan kom och jag såg Ruben Östlunds kritikerrosade film The Square följde jag nyfiket hur huvudpersonen tacklade sådana scenarion som delvis fanns i åtanke när vi rullade ut kampanjen ”Var inte medrasist”. Scener där människor behövde att någon i deras omgivning såg och stod upp för dem. Om vi nu bortser från att dessa situationer inte alltid utvecklade sig åt det håll jag personligen hade önskat i The Square – det hade givetvis tagit udden av dramaturgin – kändes det hoppfullt att en film med en sådan viktig kärna blev både omtalad och sedd. Kanske biobesökarna lämnade salongen med en påminnelse om vikten av att stå upp för sina medmänniskor och bidra till ett tryggare samhälle.
Jag påstår varken att vår kampanj eller Ruben Östlunds hyllade film haft någon inverkan på höstens händelser, men när jag blickar tillbaka på året som gått är det tydligt att människor vågat höja sina röster högre än någonsin tidigare. Under Bokmässan tog nazister plats på Göteborgs gator, men motdemonstranterna var betydligt fler. I samband med #MeToo slog tusentals röster loss knuten på sina stämband och vågade inte bara berätta om sina upplevelser, utan även kräva ett slut på dessa trakasserier och övergrepp. Entusiastiskt har jag följt hur Finland lagstiftat ett förbud mot organiserad högerextremism, ett exempel jag hoppas att vi följer även här i Sverige.
Det finns de som oroar sig för och är näst intill övertygande om att #MeToo är någon slags fluga. Att kasta ljus över de sexuella trakasserier som dagligen äger rum på bussen och i personalrummet bara är något vi orkar göra nu när förändringens vindar blåser som starkast. Och visst var det dystert att se resultatet av den Novus-undersökning som SVT Nyheter beställde, där hela 45 procent av männen och 30 procent av kvinnorna som svarade ansåg att #MeToo-uppropen rentav är överdrivna. Man kan fråga sig var prioriteringarna ligger hos dessa svarande, när uppropen endast är ett kvitto på att sexuella trakasserier är vardag för nästan halva Sveriges befolkning. Vem vinner på att förminska de drabbades upplevelser?
Jag är övertygad om att #MeToo inte är en avtagande vind, utan en orkan som blåser liv i något helt nytt. Den här kraften har vi i våra ryggar när vi nu kliver in i nästa år. Låt 2018 bli året då vi inte bara fortsätter höja våra röster, utan förenar dem allt mer i vår strävan efter mer mångfald och tolerans. Vi går till val och har möjlighet att påverka våra politikers agendor. Själv kommer jag att ta in min röst i kommunstyrelsens råd för mänskliga rättigheter i Stockholm, för att bidra i frågor som jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet. Alla kan vi på olika sätt göra skillnad med hjälp våra teskedar, som var för sig är små, men tillsammans kan uträtta stordåd.
Så du som kört fast i föreställningen om att tiga är guld: släpp på munkaveln. Om du värnar människors lika värde är tala det absolut guldigaste du kan göra.
Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare, Teskedsorden.